Ett vanligt år hade det säkert blivit bråk i samband med AIK:s bortamatch mot Göteborg och i höstderbyna mot Djurgården och Hammarby, men efter händelsen i Högalidsparken har hösten varit ganska lugn för Firman. I normala fall blir det omkring fem, sex stora fighter om året. Jag frågar hur de förklarar sig när de kommer till jobbet med stora märken och sår efter ett slagsmål. - Många tränar kampsport så man säger att det var någonting som hände på träningen. Eller i korpfotbollsmatchen. Eller också har man halkat i badkaret, säger Rickard. Och hemma? - Tjejen vet ofta vad det är man håller på med. Kanske inte i detalj, men hon förstår.


Som alla de andra svenska firmorna har AIK:s firma en underavdelning för yngre killar - Young Boys. Medlemmarna där är mellan 18 och 22 år. De kan kvalificera sig för den riktiga Firman genom att visa sig pålitliga och kampvilliga under slagsmålen. - Det handlar bara om psyke, säger Tomas. Det finns personer som är 1,65 och väger 60 kilo men som ändå står kvar vad som än händer. Det handlar om att bemästra rädslan. Hur gör man det? - Visst händer det att man blir rädd, säger Rickard. Men samtidigt ger det en sån otrolig kick. Han skiner upp. - Det är ju det alla är ute efter. En adrenalinkick som inte är av denna jord. Han säger att det är svårt för mig att förstå eftersom jag aldrig har varit med om ett fotbollsbråk. Han försöker förklara känslan i kroppen inför en drabbning. - Man är en tight grupp. Kanske 60 personer. Du går ut från en pub, du vet att du kommer möta likasinnade som inte vill något annat än att slå dig på käften. Ni har bestämt ett ställe där ni ska mötas. Hela den här gruppen går och eggar upp varandra rejält, du peppar dig själv. Så kliver man upp ur tunnelbanan och precis innan det smäller så kommer känslan. Det är obeskrivligt, finns inte en orgasm i världen som kan ersätta det. - Du vet inte vad som väntar dig, säger Tomas. Du vet inte hur många dom är, du vet inte om de är beväpnade. Det enda du vet är att de är Djurgårdens tuffaste grabbar och att de hatar dig för att du är AIK:are. Längtar ni efter slagsmålen mellan matcherna? - En vanlig supporter tänker bara på fotbollen när han laddar inför match. Vi tänker på fotbollen, men vi tänker på det här också. På samma sätt som vi har ett stort fotbollsintresse har vi ett stort våldsintresse. Hur vaknar ett intresse för våld? - Jag tror att många blev skolade och inspirerade under 80-talet när läktarvåldet var stort i Sverige. De var i tonåren då och började hänga ute mycket. - Men de här myterna om att vi är utstötta ur samhället och behöver söka oss till en grupp för att känna samhörighet – det är rent skitsnack. De här killarna har aldrig haft några problem att ta för sig i samhället, vare sig vad gäller tjejer, pengar, kompisar eller något annat.


Det är fredag eftermiddag. Det börjar bli sent. Erik och Anders har gått hem. Det är nästan ingen kvar på fiket förutom Tomas, Rickard, Jocke och jag. Jocke håller upp ett av sina juicepaket och ser nöjd ut. - Jag börjar bli riktigt bra på det här, säger han. Han har ett tag kvar på sitt straff. Tomas berättar att Firman alltid håller kontakten med de medlemmar som åker fast. - Det gäller alla. Vi tar hand om våra grabbar. De ska ha allt de behöver oavsett om de sitter på kåken eller är ute. Rickard fortsätter: -Vi hälsar på dem på helgerna. Vi lämnar pengar, kläder, tidningar, kanske TV-spel. Vi är helt beroende av lojalitet. Utan den och kärleken till AIK så finns vi inte. Vi är en helt unik sammansättning människor och alla är beredda att gå i döden för varandra.


Jag frågar om de kommer att hålla på med det här för alltid. - Det där kommer ofta upp när vi sitter och pratar, säger Rickard. Om vi tänker oss själva som 45-50 år. Säg att vi har dragit några bärs och stöter på en massa skitungar i tunnelbanan på väg hem från en match. Jag tror ändå att vi dikterar villkoren i den där tunnelbanevagnen. - Men det är klart. Jag har svårt att se mig själv i en drabbning långt ut i en förort om tio år. De säger att det finns folk som försökt att sluta, men att det är svårt. - De får ständiga återfall, säger Rickard. - Det finns enstaka exempel på folk som lagt av helt, säger Tomas. Men de kan inte gå på fotboll längre. De får lyssna på radiosporten eller kolla text-TV. - Det är oss de känner på matcherna, säger Rickard. Det är hos oss de har sin tillhörighet. Vänskapen är så djupt rotad. Och du ställer dig inte bredvid och kollar när dina vänner får stryk. Du kliver in igen.


Under vårt förra möte frågade jag vad det var som drev dem. Tomas berättade att de ibland möter folk i Stockholms undre värld som inte kan förstå vad de håller på med. Precis som andra kriminella grupper riskerar de sin hälsa, karriär och privatliv. Men andra grupper gör det för att komma över pengar. Firmans verksamhet kommer aldrig att ge medlemmarna ett öre. - Jag har tänkt en del på den frågan sen sist, säger Tomas. Jag snackade med en annan kille om det och då gjorde han precis vad jag kommer att göra nu. Han drar upp ena tröjärmen och pekar på AIK-emblemet han har intatuerat på överarmen. - Det här säger mer än tusen ord. Det handlar om AIK. Vår kärlek till klubben är så stor att vi är beredda att ta väldigt stora risker för den.


En annan fråga jag tog upp på puben gällde riktiga supportrar. Den vanligaste kritiken mot ligor som Firman är att medlemmarna inte är riktiga supportrar. Kritikerna menar att en supporter hjälper sitt lag, medan Firman förstör för AIK genom att skapa dålig PR. Så när vi satt på puben frågade jag om de ansåg att deras verksamhet hjälpte AIK eller inte. Tomas svar kom blixtsnabbt: - Det är vi som är AIK.

Skruva upp högtalarna, blunda, tänk på brustet hjärta och låten blir så jävla vacker och ger dig en stor fet smäll - rakt i ansiktet!